Ni får ETT till.

Eftersom många frågar om hur det är att vara hemma igen tänkte jag ge er ett allra sista inlägg om just detta, och hur tankarna gick på flyget hem. Det är dock väldigt svårt att förklara, så jag ber om ursäkt redan nu ifall det blir osammanhängande!

Vi börjar från början, med flygresan hem. Jag och Karin satte oss på planet och höll båda andan när planet lyfte. Vi tittade på varandra och utan att säga något tog vi varandras händer. Vi satt så tysta ett tag och bara tog in vad det var som hände. För nu lämnade vi Amerikansk mark, på riktigt. Det var en så konstig känsla att titta ner på San Francisco och veta att man lämnade staden som varit ens hem för ett års tid. Då kom första vågen av känslor. Det var först då jag förstod att jag lämnade min Amerikanska familj. Att jag inte längre skulle få återvända till mitt rum, till mitt hus. Och vem vet när man kommer få se dem igen? Kanske kommer det dröja tio år, och isf kommer barnen vara 18 och 15 år gamla.. Jag har fått ett så starkt band till min familj där, starkare än jag någonsin kunde hoppats på. De är verkligen min andra familj, och jag kommer sakna dem hur mycket som helst!
Men efter att vi hade varit uppe i luften ett tag började tankarna gå över till vart det var vi var påväg. Att vi nu skulle få återvända till vårt kära Sverige. Då kom andra vågen av känslor. Det var nästan så jag ville ställa mig upp och hoppa runt, så glad var jag. Dock var jag också så nervös att jag hade ont i magen... När vi såg svensk mark under oss, och kände planet landa kunde jag inte annat än le. Vilken lättnad det var att veta att man nu faktiskt befann sig på svensk mark, och man visste att familjen stod och väntade bara en liten bit därifrån.
Nervösa sprang vi och hämtade våra väskor, stannade upp, kramade varandra och tog ett djupt andetag. Nu var det dags, nu skulle vi gå ut genom dörrarna och träffa vår familj igen.

Glädjetårarna sprutade när jag såg dem och det gick inte att sluta kramas. Mamma & pappa, Lina, Aron & Lowa samt mormor och morfar fanns där för att hämta upp mig. Vilken GLÄDJE! Nu kan vi snacka om att vara lycklig :) Vi hämtade också upp Jonna på vägen hem, HELT underbart!

Nu till andra delen, hur det var att komma hem. Jag öppnade dörren till huset, och det kändes som att jag varit borta i kanske en vecka ist för ett år. Allt såg likadant ut, och det kändes verkligen inte som att man varit borta alls. Sen gick jag in i köket och jag kände mig plötsligt som en jätte. Som att allt hade krympt. Bänkarna, fönstren, glasen, kyl&frys.. allt. Det kändes som att jag hade växt kanske 10cm! Då märker man verkligen skillnad på USA och Sverige, haha. Men till slut gick jag upp för att kolla på mitt rum (trodde jag) men då hade mamma och pappa gjort om ett helt nytt rum åt mig! Och jag var så glad, för de hade köpt mig en ny säng, målat om och satt in nya möbler. Jag har nog världens finaste rum nu! (Och världens snällaste mamma och pappa!)

Nu till hur det då känns att vara hemma., och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Först och främst känner jag en oerhörd glädje att få vara tillbaka igen. Att kunna se min familj när jag vill och framför allt att vara i samma tidszon! Jag älskar att kunna äta den svenska maten, att känna mig bekväm i huset, att få köra bil på svenska vägar, kunna se ut hur jag vill när jag vill och bara få vara HEMMA.
Men jag känner mig också lite lost. Jag är en människa som gillar att ha kontroll, vilket jag inte riktigt har nu. Jag har glömt bort en massa saker, hade t.ex. glömt bort att man betalar med chipet här, hur man kör till vissa ställen, hur man småpratar med människor på svenska och jag hade tom glömt bort hur man sätter på ljudet på TV:n (vilket min syster tyckte var ganska roligt eftersom det brukar vara jag som har full koll). Så det är väl lite det som är det jobbiga just nu, att man i stort sett känner sig.. ja, trög. Men man får ta det lite långsamt och bearbeta saker som de kommer. Jag ska börja med att få koll på alla mina saker, och gå igenom allt som jag lämnade hemma. Tro mig, det är inte lite grejor! Kan ju säga att rummet snabbt vändes upp och ner..

När jag tittar tillbaka känns det som att jag pausade mitt liv i Sverige när jag åkte till USA. Jag stängde ner min svenska värld för att öppna upp en ny, med en ny familj, ett nytt hus, nya vänner och nytt område. Jag levde lite som i en bubbla där borta, och tänkte inte riktigt på vad som skulle hända när jag kom hem igen. Men nu har jag hoppat ur den bubblan och satt mitt liv i Sverige på play igen. Det liv som jag levde i där känns nu som en dröm, som att det inte riktigt hände på riktigt. Men för att inte glömma bort denna fina dröm har jag packat ner vissa saker från året, och saker jag fått från familjen i en låda, min USA låda. När jag öppnar den får jag tillbaka fina minnen på vad vi gjort och på hur bra jag verkligen hade det, men så fort jag stänger den är jag tillbaka i verkligheten, och allt som har med den att göra.

Mycket blandade känslor som sagt, och mycket ligger kanske i att jag inte riktigt vet vad som kommer hända framöver. Jag har nämligen inga planer för hösten utan har mest tänkt söka jobb, vilket jag ännu inte börjat med. Men så fort jag kommer igång och gör det kanske jag kan slappna av lite, för jag gillar inte när jag inte vet vad som ska ske (som jag sa innan, så gillar jag att ha kontroll, haha) Men jag antar att man egentligen bara ska njuta av att vara ledig nu, och tänka att allt löser sig till slut vilket jag vet att det också kommer göra :)

Så glada tankar är det som gäller nu! Och för er som undrar, så ångrar jag inte att jag inte förlängde, för ett år var verkligen tillräckligt för min del. Alldeles lagom så att säga! Klart jag kommer sakna allt som har med USA att göra, men nu är det dags för nya äventyr och utmaningar :)

Hoppas det inte blev alltför osammanhängande, och att ni fick en liten förståelse av hur det är att vara hemma igen!
Och kan ju avsluta med ett par härliga bilder på världens skönaste unge :)

Kärlek < 3

Kramar till er alla!
/Filippa

Ett sista inlägg.

Då är man tillbaka i Californien igen. Vi landade i fredags morgon efter en helt fantastiskt bra semester. Lite halvt trötta kan man ju säga att vi var eftersom vi flög nattflyg och inte satt på det mest bekväma planet. Men väl hemma hos Karin var det bara till att börja packa upp sakerna från Hawaii och packa om igen, vilket tog större delen av dagen. Sen så var det andra saker som skulle fixas som att stänga ner bankkonton och skriva ut bilder från vår undervattenskamera vi hade när vi snorklade. På kvällen bestämde vi oss för en sista myskväll med bara oss två, så det blev bion: Horrible Bosses, som var brabrabra!
Lördagen spenderades inne i SF med shopping för hela slanten. Hade nämligen lite pengar över efter vår Hawaii resa (!!) , så fick bli några sista klädesplagg som minne från denna underbara stad :)
På kvällen blev det avslutningsmiddag med Carro och Linda på cheesecake factory för sista gången. Jobbigt jobbigt att säga hejdå alltså...
Men nu är dagen här, dagen då jag ska resa tillbaka till Sverige igen. Om endast 3h kommer vi åka mot flygplatsen, och om 6h lyfter planet...!! Jag har sovit min sista natt i USA, och det känns så himla stört. Känslorna går upp och ner och fram och tillbaka.. GAAH, vet inte vart jag ska ta vägen!!
Snart, snart SNART kommer folk att prata svenska runt mig igen, bilarna kommer vara mindre, vädret sämre, jag kommer kunna äta svensk mat, träffa min familj och vänner, få köra manuell bil igen och om två veckor kommer jag säkert redan vara uttråkad. Men det är sånt som kommer sen, för just nu vill jag bara HEM. Åh, vad jag är lycklig!!

Detta kommer vara det sista inlägget jag gör på denna blogg, då detta bara har varit för mitt år här i USA. Så för er som vill veta mer vad som hände på resan, se bilder eller bara vill veta vad som händer i mitt liv, ni får helt enkelt se till att träffa mig hemma i Sverige :)

So, that's all folks!
Nu ska jag återgå till att vara nervös..

Puss och kram
/Filippa

Halsningar fran HAWAII!

Aloha vanner!
Har kommer bara en kort halsning fran ett soligt Maui.
Jag och Karin har det helt underbart har borta i paradiset! Vi borjade pa Waikiki med sol, bad, pearl harbor, scooter tur, paradis strander, harliga kvallar med solnedgang pa stranden, undervattensscooter med snorkling och sa provade vi pa pub crawl (sjukt rolig grej med dans fran 8-4!) Efter sex dagar dar akte vi vidare till Maui dar vi ar nu. Har ar det ett helt annat klimat och man far se Hawaii fran ett helt annat perspektiv, vilket ar sjukt kul. An sa lange har vi lanat bil en dag, badat i vattenfall, hangt pa mer paradis strander, snorklat med jatteskoldpaddor, vandrat runt i en gammal stad och kollat solnedgang. Imorgon ska vi ge oss ut pa aventyr med ett par fran hostelet och aka runt on. Kommer bli spannande, da vi inte har en aning om vad som vantar!
Var semester har varit sjukt impulsiv, och jag alskar det! Man vet aldrig vad som vantar kommande dag, sa man har inga forvantningar vilket gor allt sa sjukt mycket battre! Att vi dessutom bara har gjort halften av var resa ar stort! Jag vet inte nar jag var sa har lycklig senast. Vi njuter verkligen av livet, och jag onskar resan aldrig skulle ta slut. Just nu kanns Sverige LANGT borta...

Nu vet ni iaf att jag lever! Nasta uppdatering kommer nog inte bli forran vi ar tillbaka i SF.
For nu ska jag aterga till att njuta av den BASTA semestern!
Ha det sa bra sa lange, och kom ihag att njuta av livet!

Aloha!
/Filippa

Aloha!

Nu är det nära.. Om ett dygn så sitter vi på planet till Hawaii! Det är minst sagt två taggade tjejer som sitter på Karins rum (trots att vi inte riktigt förstår vad det är som ska ske) Väskorna är packade, allt är under kontroll och vi är på G!
Jag kan verkligen inte förstå att vi faktiskt ska på semester dock.. inga mer barn som skriker, inga tider att passa och vi kan ta dagarna preciiiis som dem kommer. Fy katten vad skönt det ska bli!

Detta kommer förmodligen bli sista inlägget innan vi åker, sen vet jag inte när och var jag kommer kunna uppdatera, men ska försöka skriva en rad då och då, så ni vet att jag lever :) Annars så är jag tillbaka i SF igen den 2:a september för några sista dagar innan det blir dags att bege sig hemåt.

Men först: HAWAII!

Aloha!

/Filippa

Last time.

Då har jag lämnat Novato och familjen.. sjukt konstig känsla måste jag säga. Och det gick ju inte utan tårar. Fick en massa fina saker av dem med, min finafina familj. Galet vad jag kommer sakna dem..
Men nu ska jag försöka att fokusera på Hawaii, och bara ha semester den sista tiden. Det ska bli så himla skönt! Bara ligga på stranden och inte behöva tänka på nått. Mums!!

Men nu är det läggdags, för imorgon ska det planeras och fixas i mängder.

/Filippa

It's time to leave.

Väskorna är nu i stort sett packade och klara. Jag har vägt dem och jag tror nog att det kan lösa sig med vikten till slut. Jag ska flytta runt lite grejor och slänga lite mer, så vi får se vart det slutar :)
Det känns knäppt att detta är min sista kväll i huset.. jag ska umgås med mina vföräldrar för sista gången, säga godnatt till dem för sista gången, gå och lägga mig i denna säng för sista gången.. det är stört. Jag sa dessutom precis hejdå till fina fina Linda, och det blev som väntat ett tårkalas. Jag är värdelös på att säga hejdå.. men vi ska ses i SF en sista gång när jag och Karin kommer tillbaka från Hawaii! Sen bor vi ju BARA 6h från varandra i Sverige..
Vi hade iaf en bra dag med massa prat, lunch på BJ's och efterrätt på cheesecake factory. Tack Linda för att du är så bra! vet inte vad jag skulle gjort utan dig mina sista sex månader. < 3

Nu ska jag visst bestämma en film eller ett spel som vi ska göra tillsammans, för att bara umgås denna sista kväll. Mys på det!

Nästa gång vi hörs kommer jag befinna mig hos Karin!

/Filippa

Woops.

Woops, klockan är lite för mycket och jag borde sova..
Men måste bara säga att jag haft min sista jobbdag idag! Jag är nu helt fri i jag vet inte hur länge! Som min värdpappa sa idag så är jag DONE. Jag är klar med mitt år... jag kan inte fatta att det är sant. Börjar få ont i magen nu med för att jag är nervös för kommande dagar. Det känns som att det är så mycket som kommer hända, och så många känslor som jag kommer behöva hantera..
Sa tex hejdå till två svenska kompisar nu ikväll, Sabina och Sara. Usch vad jag hatar att säga hejdå... men vi hade iaf en mycket trevlig kväll med middag, spel och skratt i mängder. Så härligt det är med lite tjejkvällar!

Nehe, nu måste jag sova. Imorgon blir det packning, förhoppningsvis träffa linda och sedan ha en sista myskväll med familjen.
Näst sista natten i min underbart sköna säng.. åh så jag kommer sakna den!

/Filippa

Done.

Då så, då har jag förhoppningsvis fixat alla presenter jag ska ge till min vfamilj. Ni kan få foton på allt så fort jag gett det till dem :)

Nu försöker jag ladda för min sista jobbdag imorgon.. Alltså det är ju så sjukt.. jag vet att jag säger det om och om igen, men jag kan verkligen inte förstå att detta är min sista helg i detta hus med denna fruktansvärt fina familj. Usch vad det kommer bli tungt att lämna dem på söndag. Tårarna kommer spruta.. tack och lov har jag Karin som kan trösta och peppa mig för Hawaii ist. Vi får ta hand om varandra nu tills vi sitter på planet till Sverige!

Annars händer det väl inte så mycket, utan det är mest förberedning för resan som står på schemat och det kommer vara det jag skriver om nu det sista. Det finns liksom inte rum för så mycket annat :P

GAAAAHH, jag ska HEM snart!! Åh, så jag längtar till min familj < 3

/Filippa

At the doctors.

Efter 10 dagars lidande var det dags att bege sig till doktorn. Min vmamma och barnen tog mig dit. Vi fick först fylla i papper om försäkring och annat, sedan fick jag sätta mig ner och vänta. Efter ca en minut kommer sköterskan fram med ett munskydd till mig (eftersom jag har hosta) så jag känner mig lite som att jag har pesten där jag sitter med en blå mask i ansiktet. Därefter får jag gå in ensam i ett annat väntrum där jag sitter ett tag alldeles själv. Till slut kommer en sköterska ut (som pratar så sluddrigt så jag har svårt att uppfatta vad hon säger) Hon låter mig ta av mig munskyddet och tar lite prover, dvs feber, blodtryck, puls m.m. Allt var i stort sett ok förutom att jag hade lite förhöjd feber. Hon ger mig då som ett förkläde och ber mig ta av mig tröjan och sedan ta på mig förklädet ist. Men måste säga att det kändes väldigt onödigt, då detta bara var för att doktorn skulle kunna lyssna på mina lungor. I Sverige så slösar vi inte på sådant utan där drar vi ju bara upp tröjan en bit, eller?
Aja, det visar sig iaf att jag har som en inflammation i luftvägarna, så jag ska äta antibiotika nu i fem dagar. Hoppas verkligen att det hjälper så jag kan åka pigg och frisk till Hawaii!
Nu är det bara alla försäkringspapper som ska fixas, så jag inte behöver betala kalaset på egen hand. Hoppas att det ska gå smidigt!

Egentligen skulle jag fixat presenterna till familjen idag, men doktorn tog ganska lång tid, så det får jag fixa imorgon ist. Jag tog ist fram min andra stora resväska, och nu har jag börjat fylla den med alla mina kläder. Kvar i garderoben finns bara ett fåtal plagg som jag ska ha de kommande dagarna. Dock har jag ingen aning om hur mkt väskan kommer väga, och om jag kommer få plats med allt.. men det märker vi tills på söndag! Börjat har jag iaf :) känns himla konstigt...

/Filippa

Nedräkningen har börjat.

Ja, nu katten!! Idag är det endast 1 ynka vecka kvar till Hawaii! Jag är inne på min sista jobb vecka, och har bara 3 jobbdagar kvar.. för på söndag skjutsar min vfamilj ner mig till Karin där jag ska sova två nätter innan vi åker. Detta är sjukt, på riktigt. Det kändes aldrig som att de här dagarna skulle komma. Pratade precis med Karin, och det var inte längesedan vi satt på Starbucks och började planera vår resa, men då var det inte en vecka, utan 5 månader kvar. Var sjutton tog de månaderna vägen? Det kan man få fundera på ett tag. Men nu på slutet så känner jag mig helt messed up. Dels så är det sjukdomen som gjort mig svag, så jag inte orkat ta tag i något, samtidigt som det är tusen olika känslor att hantera. Jag menar, jag är ju faktiskt hemma, HEMMA, snart.. och jag kommer få krama mina nära och kära igen! Jag längtar mer och mer för varje dag.. det känns så overkligt! Sen stressar man upp sig själv en massa för allt som måste fixas, så man blir helt koko i huvudet. Det är presenter till familjen, nödvändiga saker att ta med till Hawaii, det ska packas, städas (grovstädning på hög nivå) och så ska man säga hejdå till alla. Inte konstigt om man blir snurrig i huvudet. Kommer kännas skönt först när vi sitter på planet till Hawaii, då man vet att semester väntar, sen när vi sitter på sista planet till Landvetter. Vilken glädje det kommer bli!

Men jag måste ta en sak i taget och börja med sakerna som ska fixas innan Hawaii. Nu får sjukdomen säga vad den vill, för jag har inte tid att vila längre. Jag måste fixafixafixa!

/Filippa