Fillelille.

Det där med dålig fantasi alltså.. jag är lite halvt känd för min dåliga fantasi. Jag är nämligen uppvuxen i ett hus med tre flickor.. Man kan ju då tro att allt som vi gjorde när vi var små var att leka med barbie, men det var inte riktigt fallet.

Första tösen blev hästtjejen. Hon skulle alltid leka med hästar, i verkligheten och i leken. Hon med sin bästa kompis gjorde hinderbanor runt huset som de hoppade över med sina "hästar" som var gjorda utav en pinne och en träbit (utsågad till ett hästhuvud), lekstugan fungerade som stallet och vissa kunde tycka de var lite smått galna. Tös nr. 2 blev den optimala "tjejen". Barbies var det som stod på schemat, dag som natt. Om hon var på humör kunde hon dock klämma in lite skala då och då, men annars var barbies "the thing" i hennes liv. Hon och hennes bästa kompis (lillasyster till första tösens bästa kompis) lekte alltid tillsammans, och byggde upp städer som kunde stå framme i veckor. Kan vara lite känsligt att säga hur länge de lekte med dem, men jag kan lova er... det var läänge. Sen kommer vi till den sista, lilla minstingen, dvs jag. Och där kommer jag till poängen med dålig fantasi. För när jag skulle leka med barbies med mina systrar funkade det liksom inte riktigt. Det enda mina barbies gjorde var nämligen att gå upp, äta och sedan gå och lägga sig igen. Jag hade liksom inte tillräckligt med fantasi för att få dem att faktiskt göra saker under dagen. Ist begav jag mig hem till min kusin (som endast är två månader yngre än mig) där jag kunde leka med bilar! Ni förstår, bilar behöver inte göra något, de kan bara köra runt och vruuuumma lite år varandra. Detta var SÅ mycket roligare för mig. Jag antar att fantasin inte riktigt kunde utvecklades då jag för det mesta lekte med killar (grannen var kille, kusinen var det och yngsta syskonet till mina systrars bästa kompisar var det också) och det enda vi gjorde var att köra racerbilar, bygga lego och spela mariocart. Så ni får helt enkelt dras med att mina inlägg inte blir så intressanta och fantasifulla. Det är liksom inte mitt fel!

Dock kan det komma en liten goding nån gång då och då, så den som väntar på något gott..

Jag älskar min familj, och jag kunde inte haft bättre syskon. Vi är ett team, och vi kompletterar varandra, på både gott och ont, och jag tror faktiskt inte det är många som slår de vackra och underbart charmiga systrarna Lidström.

All kärlek till er kära systrar < 3

Bara för att jag är som jag är, men är lika bra för det!

/Filippa