Thoughts.

Igår kväll frågade mina vföräldrar mig hur allt stod till och om jag verkligen mådde bra. De tyckte att jag varit lite nere ett tag och undrade om de kunde hjälpa mig på något sätt.

Först svarade jag att allt var bra och att jag inte förstod vad de menade. Men när jag funderade lite så har jag faktiskt varit ganska "borta" det sista. Jag har liksom varit inne i mina egna tankar och kanske inte varit lika glad och social.

När man tänker efter så är det väldigt mycket som pågår just nu. Det är endast 5 månader kvar av min tid här i CA, och det är så mycket man vill hinna med. Men efter att ha spenderat 7 månader i SF vill man se något annat än bara cityn. Dock är man väldigt låst pga att alla de man umgås med är under 21, vilket gör att man inte kan hyra bil, flyga kostar skjortan och pengarna vill man hålla så hårt man bara kan i..

Det är mycket tankar på vad som kommer hända när man kommer hem, vad man ska göra och vilka beslut man ska fatta om sin framtid. Jag känner mig nästan rädd för vad framtiden har att ge, och hur allt kommer bli när man kommer hem. Vilka kommer man fortsätta umgås med, vilka har åkt iväg på egna äventyr, hur mycket kommer allt ha ändrats? Ja, det är mycket funderingar som pågår och samtidigt har man börjat bli lite halvt uttråkad på det vardagliga livet här. Alla mina dagar ser ut på ungefär samma sätt, och det sker liksom ingen spänning längre. Jag har inte tänkt så mycket på det innan, men samtalet med mina vföräldrar igår fick mig att inse det. De fick mig också att inse att jag är en person som behöver spänning. Jag behöver variation, och om jag har samma runtiner dag ut och dag in blir jag tillslut uttråkad. Min vpappa menade att detta var nyttigt att se, då det har stor betydelse i vad jag kommer trivas på för jobb i framtiden, och han har ju faktiskt rätt.

De var så söta, de två. Vi satt i kanske 30 min och pratade om mig, min framtid, min tid här och vad jag kunde göra för att bli glad och få lite mer spänning. De gav mig föslag på vad jag kunde göra med barnen som variation på det vi brukar göra, de gav förslag på platser jag kunde resa till över en weekend med bilen, de gav också förslag på äventyrssaker som de tyckte var värda att göra.

Att känna deras stöd och att prata ut om alla känslor jag antar har bubblat inom mig ett tag fick mig att se annorlunda på saker och ting. Det fick mig att se lite ljus och få tummen ur och börja planera min sista tid här. Man ska ta en dag i taget, men om man vill få ut något av livet måste man också se ett tag framåt.

Jag börjar veckan med att vara taggad för vad den har att ge, och jag ska nu försöka ändra min vardag lite. Jag ska försöka få in mer saker under veckorna som kan ge mig mer energi till jobbet och jag ska boka in några weekendtrips med mina vänner. Jag har trots allt 5,5 semesterdagar kvar att ta ut, och om man tar en fredag var gång kan jag åka på hela 5 weekends! Dags att PLANERA!

I slutet av vårt deep talk undrade de om jag ville ha en TV på mitt rum. Vad ska man säga liksom? KLART man vill ha en TV! Så nu ska de sätta in en som de visst redan hade hemma, vilket kommer bli underbart! Söndagarna kommer numera att bestå av filmtittande :D

Dessutom frågade jag om en sänglampa, då jag bara har en taklampa för tillfället, och den kommer jag också få inom en snar framtid!

Vilken skillnad det kan bli om man bara pratar ut om saker? Man ska inte gå och bära på tunga tankar och tro att man kan hantera allt själv. Det är viktigt att prata ut och få feedback, trots att man kan tycka att det är obekvämt.

Kom ihåg det!

/Filippa