Fokus.

Alltså, jag är så himla knäpp. Inte för att det kommer som en nyhet för er, men jag är verkligen det. Mina känslor går upp och ner och fram och tillbaka. Ena dagen kan jag vara supertaggad medans jag nästa dag faller pladask för minsta lilla frestelse.
Det är såklart träning och mat jag pratar om. Jag vet att jag nämner det ganska ofta, men jag måste bara peppa mig själv lite genom att skriva om det.
Jag blir dock tokig på mig själv. Jag kan vara hur fokuserad som helst ena dagen, träna stenhårt, äta rätt och verkligen gå in för att tappa/hålla vikten. Men sen kommer det en dag som denna då jag tappar all min fokus. Jag börjar äta EN liten onyttig sak, sen kan jag inte sluta. För då börjar hjärnan tänka "Äsch, EN till är ju ingen fara. Det GÖR inget om du äter lite onyttigt då och då." Vilket det kanske inte gör, men när man börjar få sånna här tankar: "Det GÖR inget om du har lite fett på kroppen, du kan vara en KRAMGO brutta!" då börjar det bli farligt. Innerst inne tycker jag att man ska vara lite "kramgo" men börjar jag tappa fokus på träning och vad jag stoppar i mig kommer jag inte bara bli kramgo, då kommer jag bli MEGAgo.

Men visst är det lite komiskt hur man kan ändra sitt tankesättet från en dag till en annan? Hjärnan är verkligen min största fiende när det gäller träning. Det är den som får mig att sluta springa när jag vet att jag orkar mer (men bara inte vill) och det är den som övertalar mig om att äta de där chipsen och kexen, trots att magen säger emot... Hopplöst är vad det är!

Vad jag vill säga med detta är att jag inte ska skriva "NU ska jag bli fitt" eller "NU skiter jag i träningen" något mer. För jag är som bergochdalbana. Det går upp och ner och hit och dit. Jag kan inte lova att jag kommer ge 100% för att gå ner i vikt, men vad jag KAN lova är att jag ska göra MITT BÄSTA för att iaf HÅLLA vikten. Mycket mer än så kan man inte göra! Någon dag kommer jag träna stenhårt och någon dag kommer jag äta onyttigt.. Cause, that's just how my life goes.

/Filippa