Hej.
Idag när jag cruise-ade längs freewayen, med Mason i baksätet, solen i ansiktet, brillorna på och med lite ösig musik genom högtalarna slog mig tanken att jag har det ruggigt bra här. Vädret är fantastisk, familjen är fantastisk, miljön där jag bor är underbart fin och vännerna man hittat här är vänner för livet.
I början tänkte jag nästan jämt på det ögonblicket när jag sätter min fot på flygplatsen hemma i Sverige och får krama om min familj igen, och jag längtade så det gjorde ont. Det är klart jag fortfarande längtar, saknar dem hur mkt som helst, men det känns annorlunda nu. Jag känner att det inte är längtan på samma sätt längre.
Nu när sommaren börjar komma känner man hur jobbigt det kommer vara att byta ut detta underbara, soliga, Cali mot ett grådassigt Sverige.. Jag känner en sån kärlek till min "extra" familj vilket gör att det kommer bli oerhört svårt att lämna dem. Barnen känns ju nästan som mina, och på ett år får man verkligen se dem växa.
Det kommer vara galet blandade känslor under de dagarna från att man lämnar sitt liv här tills man har kommit tillbaka in i sitt gamla igen..
Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte stanna här. Men jag har börjat fästa mig mer och mer vid det jag har runtomkring mig, på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt. Dock kommer Sverige alltid vara det land som ligger mig närmast om hjärtat!
Men ja, beslutet jag tog den dagen jag bestämde mig för att åka som aupair är det bästa beslut jag någonsin fattat.
/Filippa
Idag när jag cruise-ade längs freewayen, med Mason i baksätet, solen i ansiktet, brillorna på och med lite ösig musik genom högtalarna slog mig tanken att jag har det ruggigt bra här. Vädret är fantastisk, familjen är fantastisk, miljön där jag bor är underbart fin och vännerna man hittat här är vänner för livet.
I början tänkte jag nästan jämt på det ögonblicket när jag sätter min fot på flygplatsen hemma i Sverige och får krama om min familj igen, och jag längtade så det gjorde ont. Det är klart jag fortfarande längtar, saknar dem hur mkt som helst, men det känns annorlunda nu. Jag känner att det inte är längtan på samma sätt längre.
Nu när sommaren börjar komma känner man hur jobbigt det kommer vara att byta ut detta underbara, soliga, Cali mot ett grådassigt Sverige.. Jag känner en sån kärlek till min "extra" familj vilket gör att det kommer bli oerhört svårt att lämna dem. Barnen känns ju nästan som mina, och på ett år får man verkligen se dem växa.
Det kommer vara galet blandade känslor under de dagarna från att man lämnar sitt liv här tills man har kommit tillbaka in i sitt gamla igen..
Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte stanna här. Men jag har börjat fästa mig mer och mer vid det jag har runtomkring mig, på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt. Dock kommer Sverige alltid vara det land som ligger mig närmast om hjärtat!
Men ja, beslutet jag tog den dagen jag bestämde mig för att åka som aupair är det bästa beslut jag någonsin fattat.
/Filippa
Så skall det låta, det kommer vara något du bär med dig resten av livet. Vi är så glada för din skull.
SvaraRadera